I går spelade GIK förvånansvärt jämt med topplaget Kumla. Ska man ta poäng mot ett sådant motstånd går det ändå inte att ge motståndarna ett handikapp på två mål. Matchens lirare Marcus Andersson hade säkert önskat sig mer för lagets räkning.
GIK ställde upp med ett decimerat lag. Av den ordinarie truppen var hela fem spelare skadade eller sjuka. Sett till hela matchen kämpade laget väl, men det började hemskt. Drygt fem minuter in i första perioden gjorde gästerna 0-1 efter en misslyckad passning, och drygt en minut senare kom tvåan. Det fruktade stora raset uteblev, och det saknades inte möjligheter till reducering. Som när Emil Andersson sånär hade lyckats att lyfta pucken över Kumlas målvakt.
Uppenbarligen har pratet om att ta en period i taget en djupare mening, ty i andra perioden märktes det att GIK inte hade gett upp. Och under ett powerplay efter drygt nio minuter gjorde Carl-Johan Svensson (Jesper Sellin) 1-2, och det var match igen. Tyvärr, efter en något tveksam utvisning, tog det bara en minut för Kumla att dra ifrån igen.
Sista perioden fick en bra inledning när Marcus Andersson reducerade till 2-3 efter ett påpassligt skott på en retur på ett skott från Jesper Sellin. Närmare än så kom aldrig GIK, trots visad kampvilja.
– Vi fick en dip efter målen och spelade inte så noggrant, men sett över hela matchen blev det bättre. Marcus Andersson använder inga krångliga ord när han beskriver inledningen, han säger som det var.
– I tredje perioden tycker jag faktiskt att vi var det bättre laget. De har inte så mycket, men vi får tyvärr inte in pucken.
För Marcus egen del var matchen en angenäm upplevelse – första målet i A-laget och dessutom utsedd till matchens lirare. Och pucken har han förståss sparat?
– Jajamensan, den har jag här, säger Marcus med ett glatt leende.
Nu väntar en träningsvecka utan onsdagsmatch och på söndag väntar första matchen i andra rundan, Lindlöven borta.
Publicerades 2014-10-27