Ett nästan fulltaligt GIK ställdes mot ett något decimerat VHC med en i stort sett fullsatt hall i ryggen, visserligen många inresta grästorpare men ändå. Förutsättningarna för ett spännande derby var fina.
Första perioden kännetecknades av två lag som kände på varandra. Riktig glöd och hetta saknades, ”man kunde lika gärna ha gått på bandy”, sa en hockeyprofil i publiken. Vänersborg kanske inledningsvis något piggare och de skapade också mycket framåt. Men pucken ska in, och det blev GIK som tog ledningen genom Dennis Walette.
Andra perioden började på ett liknande sätt. Två utvisningar för VHC och GIK fick chansen att spela fyra minuter i powerplay. Efter åtta minuter utökade Dmitry Iskornev ledningen till 2-0, och för en stund kändes det som GIK hade kopplat ett grepp om matchen.
Drygt fyra minuter senare var situationen en annan. VHC gick raskt från 0-2 till 2-2 och blodet svallade i båda lagen. Ett rejält slagsmål och ett mindre ledde till att fem matchstraff och åtta tvåor delades ut, varav de sista matchstraffen när endast tre sekunder återstod av perioden. Spelet rycktes sönder och tempot sjönk.
Allt som hände i slutet av andra perioden gjorde att GIK fick inleda sista perioden i spel tre mot fem, vilket VHC inte var sena att utnyttja till att för första gången ta ledningen i matchen efter mindre än en minuts spel. Snabb replik till 3-3 av Ryan Wiley som följdes av ytterligare ett vänersborgsmål efter tre minuter. I slutminuterna tog GIK ut målvakten i ett försök till reducering, varpå VHC utökade ledningen till 5-3. Trots ett till synes hopplöst läge slutade GIK aldrig kriga och belöningen kom genom reducering till 5-4 genom Geordie Wudrik när sju sekunder återstod av matchen.
Skribenten ger hela laget en eloge för att de aldrig slutade spela utan verkligen försökte ända till slutet.
Publicerades 2020-02-13